Mama Bites Back

Idag hade jag en liten släng social ångest. Och inte vilken social ångest som helst, utan social ångest på grund av Agnes. Det var jätte konstigt egentligen, för Agnes är väldigt ofta nöjd, och väldigt sällan slår svetten ut när vi är borta hemifrån för att hon blir ledsen. Mest eftersom det inte händer speciellt ofta. Men idag fick jag något fel.

Det skulle ske någon granskning av vår lägenhet och jag orkade inte vara hemma när främmande människor strövade runt och mätte grejer, så hade bestämt redan på förhand att vi skulle ta en stadsdag. Dessutom hade jag fått en inbjudan till en pressvisning jag gärna skulle gå på, och hade lite jobbärenden att fixa i stan, så tänkte det skulle passa bra att fixa just idag. Mitt humör for redan lite från morgonen, men inte så mycket att jag hade lust att ställa in planerna. Agnes var lite gnällig på förmiddagen och ville inte äta lunch och blev sedan jätte trött plötsligt. Så klädde på henne snabbt och hoppade på bussen. Och glömde borta att äta lunch själv.

Det hade snöat massor under natten och förmiddagen så trottoarerna var driviga som bara den. Och att skuffa vagn i det, ja inte så roligt. Steg av en bit utan för centrum för att gå och köpa en mugg åt Agnes och tänkte sen ta spårvagnen in till centrum. Här ungefär vaknade Agnes (tidigare än jag tänkt) ocv det var sex minuter tills spårvagnen skulle komma och jag orkade inte vänta så jag började gå. Mycket snö plus ett par ögon som tittade på mig skeptiskt satte igång något sorts stress i mig. Tänkte hela tiden att snart blir hon missnöjd. Hon är säkert jättehungrig när hon ätit så lite och dessutom har hon helt säkert bajsat nu. Och efter ett skumpande in och ut i en butik med massa trappor blev den inte bättre. Köpte en lunch att ta med och åt den stressat på spårvagnen in till centrum. Snabbt som om det skulle bli jobbigt om inte jag åt upp det direkt. Steg av och kollade hur jag skulle gå till pressvisningen.

Men så vågade jag inte. För Agnes skulle helt säkert bli supergnällig just när jag kommer fram. Och vagnen skulle säkert vara i vägen. Och människor skulle titta konstigt på mig. Så jag bestämde mig för att skippa det. Better safe then sorry. Uträttade några ärenden där i närheten och skyndade mig sedan till bussen. Men Agnes blev aldrig gnällig. Hon somnade till och med om medan vi gick i en butik. Hon vaknade först på bussen hem och då suttade hon nöjt på tutten tills vi kom hem. Och först när vi kom in genom dörren hemma släppte stresskänslan. Innan det hade jag hela tiden gått om kring och känt mig varit nervös över att hon ska vakna och blir missnöjd.

Det hela är så konstigt. Förstår inte varför jag var så rädd. För det var ju precis det jag var. Rädd. Rädd att det skulle bli en jobbig situation. Och visst, det skulle bra ha kunnat hända att hon blivit missnöjd, men då är det bara att ta upp henne i famnen och så är hon nöjd. Inget mer med det. Jag tror det här är en av de första gångerna jag känner mig osäker på min roll som mamma. Osäker på vad jag ska göra i en situation när ungen gallskriker och det liksom inte riktigt funkar. Det är varmt, svettigt och stressigt. Men grejen är att Agnes inte (hittills) varit ett sådant barn som gör så, så varför skulle hon börja idag?

Hela situationen blev så tydlig för mig när jag kom hem och kände mig trygg. Jag insåg att jag haft ångest över en situation som jag egentligen inte ens behöver oroa mig för. Jag har ju tidigare varit med Agnes på olika grejer, tagit med henne på ärenden och möten och det har inte varit något problem. Så varifrån kom den här ångesten idag? Ärligt så vet jag faktiskt inte riktigt. Om det bara handlade om att jag var skör just idag, eller om det är något grej som kommer återkomma.

Förra veckans snömängd. Nu: dubbelt (kanske trippelt!) så mycket.

Nu känns det hur som helst lite bättre. Vet inte riktigt heller hur jag ska bearbeta hela situationen. En av de känslor jag kände där när jag gick och tänkte vad jag ska ta mig till när hon väl blir gråtig var panik. Vart ska vi ta vägen? Hur ska jag hitta ett café som passar? Hinner jag fram till Stockas amningsrum? Vad gör jag om hon inte vill ner till vagnen då igen? Som tur blev hon aldrig det och jag behövde inte komma på några lösningar. Men även om det är bättre nu så kan jag ännu kan jag känna lite av den där ångest från tidigare. Fram för allt om detta kommer bli ett återkommande problem när vi ska göra något. Vill ju inte bli rädd att göra saker när jag har henne med.

Det här är något som jag måste lösa inom mig i sådana fall, men vet inte ens riktigt var jag ska börja. Har ni varit med om något liknande? Hur har ni gjort?