Mama Bites Back

Hoho, känner att de här med dagisstart kommer att bli en psykisk pärs för mig. I och för sig gissade jag det redan får början. Visst det ska bli skönt att få återgå till ”vuxenlivet”, men jag kommer ändå sakna ihjäl mig efter den där tokiga ungen jag hängt med i snart ett år och fem månader.

På grund av strul med skola och jobb så sket dig sig lite med att Agnes skulle börja dagis den 28:e, så efter lite mailande blev det bekräftat att vi kan börja en vecka tidigare, det vill säga nu på måndag. Alltså har vi hela två dagar kvar hemma på tumis. TVÅ DAGAR. Började gråta ungefär sekunden jag insåg att det här är våra sista dagar tillsammans. Hon är ju min lilla bebis och ska plötsligt åka iväg varje morgon och vara helt själv? Utan någon av oss? Hur är det ens möjligt när hon är ett litet knytt.

Fast faktum är att hon är inte min lilla bebis längre. Hon är en bestämd liten person som vet exakt vad hon vill, är den roligaste och tokigaste individ jag känner och ger trillioner dregelpussar per dag. Hon tycker att leka med andra barn (okej framförallt sin kusin med tänker andra barn också då?) är det roligaste som finns och är väldigt självständig. Så jag har svårt att tro att dagis kommer bli något jobbigt för henne, snarare något roligt att gå till varje dag. Men ändå, hur överlever föräldrarna?

Conversen får dock vänta till våren för de är dels inte så dagisanpassade, men också alldeeeles för stora.

Så idag har vi börjat fixa det sista inför dagisstarten. Köpt vattenflaska och planerat att köpa gummistövlar men det var tydligen svårt (var hittar man ett par i storlek 20 ens?).  Bilder på hennes viktigaste personer är beställda, dagis Ruben, regnkläder, dagisskor och halare fixade. Enda som återstår är blöjor och solkräm, och stövlar då. Men det får bli till helgen. Nu är det dock dags att väcka ungen. Igår sov hon till halv fyra och nattningen tog sedan drygt en timme och fyrtio minuter, så att idag får hon inte sova hur länge hon vill…