Mama Bites Back

Fick en fråga om jag kunde berätta om hur inskolningen på dagis gick. Har tänkt skriva det i evigheter men det har varit, eh, lite mycket nu. Är inne på min tolfte jobbdag av tretton så börjar bli lite seg i skallen. GISSA om jag längtar till söndag alltså. Vad ska jag göra med all tid?? Nej men, tillbaka till frågan.

Agnes har nu hängt på dagis i snart två månader. Hur har det gått? Över förväntan! Vi började ganska hardcore med att lämna henne ensam på dagis efter bara två dagar. Men det gick bra och vi försatte så de två sista dagarna. Måndag nästa vecka började hon med full tid-dagis. Vi hade haft lite körit med nattningar i någon månad. De tog oftast evigheters evighet att få henne att sova, men på dagis gick det förstås hur bra som helst (Förstås, hemma fortsatte det att ta typ 1,45 h att få henne att sova. Nu är vi nere i 30-40 min, känns som vinst!). Mat har hon alltid gillat så det funkade också bra, hon hade redan börjat öva på att äta själv hemma så det underlättade förstås. Nu äter hon så gott som all mat gärna själv, dock orkar hennes föräldrar inte alltid se på det hehe.

Nåväl, till det lämningarna som kanske kan vara det jobbigaste. I början gick det jätte bra, hon var inte speciellt ledsen och att säga hejdå var nemas problemas. Sedan kan man väl säga att det började gå lite sämre och sämre med hejdå:andet för varje dag som gick. Ibland blev hon jättearg, ibland bara ledsen. Men ärligt så fast hon kastat sig på golvet och skrikit har jag sällan tyckt det har varit jobbigt. Under sensommaren och början av hösten var hon såå mammig. Killen fick inte natta henne och så fort jag gick ur rummet skrek hon efter mig. Så tror jag liksom hade blivit lite härdad av det och därför påverkade det inte mig så mycket. Var så van med att hon blev arg direkt jag försvann ur hennes synfält så det var inte någon stor grej längre. Sedan underlättade det ju också att jag visste att när jag väl gått så var hon hur nöjd som helst. Nu, nästan två månader senare, beror hejdå:andet helt på vilket humör hon är på när jag för henne. Och lite också vem som tar henne i famnen när jag ska gå. Ibland skriker hon, och ibland (dock nog mer sällan) vinkar hon glatt.

Så vi kan väl lugnt säga att dagisstarten har gått över förväntan för vår del. Jag har lite den teorin att det beror på att hon är så pass liten ännu att hon helt enkelt inte riktigt förstår och kommer ihåg skillnaden får hur det har varit förut. Lite så att ”okej, nu hänger jag här om dagarna. Skoj!”, och så kommer mamma och pappa och hämtar mig och det är också roligt. Varje gång vi frågar henne om vi ska åka till dagis nickar hon och så går hon till hallen för att klä på sig. Vi upplever att hon trivs jättebra och på utvecklingssamtalet fick vi också hör mer om hur hennes dagar varit och hur hon blir mer och mer modig och bekväm där. Så en lyckad dagisstart helt enkelt!