Mama Bites Back

Hade alarm på tidigare än på länge. Väskan nästan färdigt packad på köksstolen. Gör mig färdig, klär på mig ytterkläder och sätter mig i soffan. Vad gör jag nu? Steg upp onödigt tidigt och nu sitter jag i soffan. Som om jag är i limbo. Vill komma iväg men det är ingen poäng att åka ännu. Om några timmar är jag där. Med henne. Hos henne igen. Några timmar som känns som en evighet samtidigt som jag vet det inte kommer vara så.

Nu det snart. Snart framme hos henne. Jag vill gråta för att jag längtar så. Förställer mig att det kommer vara en fin stund när jag ser henne igen. I verkligenheten kommer det säkert inte bli så. Men verkligheten behöver jag inte tänka på, än så länge kan jag bara drömma och längta. Snart är jag hos henne igen.

Jag sitter på tåget till Vasa och är snart framme. Har hunnit läsa modemagasin, jobba och sova. På fyra timmar hinner en med mycket. Nu lyssnar jag på Katarina Wennstams sommarprat, det är nästan slut. Det handlar om metoo, kvinnors rättigheter, om kvinnor och män. Ett väldigt bra sommarprat och jag är så glad att kvinnor inte slutar prata om metoo, utan forsätter ta upp, försvara och förklara. Är så himla trött på att höra att metoo gick för långt. Förstår inte att det faktiskt finns människor som tycker det? Ett till sommarprat som också handlar om detta är Maria Sids. Lyssna på dessa två!

Solen värmer mina ben genom fönster och jag känner mig både skör och stark på samma gång. Stark över systerskapet. Hur vi stöttar varandra, står upp för varandra och forsätter kämpa tillsammans. Skör på grund av moderskapet. Hur min kärlek till mitt barn gör mig bräcklig. Känslan över att behöva skydda men samtidigt veta att det inte går att skydda. Hur världen ser ut och vad mitt barn kanske kommer behöva utstå genom livet, och hur jag inte alltid kommer kunna skydda. Kanske kärlek skyddar? Hoppas det.