Mama Bites Back

I söndags hade jag och min kille årsdag. De senaste åren har årsdag inte varit något som vi reflekterat speciellt mycket över. Visst har vi kanske kunnat göra något, typ gå ut och äta eller liknande. Men oftast har dagen gått förbi utan större uppmärksamhet. Och även så i år. Med en tvååring och bröllop som planeras (och sparas till) så prioriterades inte dagen så högt. Vi gjorde en lite trevligare middag på lördag, öppnade en skumpa och satt hela kvällen och pratade (dock mest för att vår tv är sönder, hehe). Men trots inga större firerier så kändes ändå dagen lite speciell. 10 år. Ett helt decennium. SÅ lång tid.

När vi blev tillsammans skulle jag fylla 15 och han var 18. Under tio år har vi hunnit ha distansförhållande i fem år, gått igenom flera sorger, fått Agnes, hanterat ett missfall och köpt ett gemensamt hem. Även om vi under tidsperioden hunnit med alla sorters känslor har vi alltid stått stadigt tillsammans. Vi har aldrig krisat, aldrig tvekat. Det har alltid varit självklart att det ska vara vi. Han är den person som känner mig bäst. Alltid är brutalt ärlig och retar gallfeber på mig. Som gör mig både glad och arg inom loppet av några minuter. Som utmanar mig i diskussioner och uppmuntrar mig när jag mest behöver det.

Vi har blivit vuxna tillsammans, levt tillsammans i fem år och blivit föräldrar tillsammans. Om drygt två veckor gifter vi oss. Det känns fint att inleda våra kommande tio år med att gifta oss.