Jenna Matintupa skriver om vardagen som förälder och livets kontraster

Alla inlägg,Graviditeten

Min andra förlossningsberättelse

4 sep , 2019, 23.54 Jenna Matintupa

 

Förlossningen då. Har inte kommit mig för att skriva något om den ännu. Istället har jag haft fullt upp med att umgås med familjen eftersom vi alla har varit lediga tillsammans. Men nu måste jag börja innan jag glömmer för mycket. I och för sig har det redan hunnit gå åtta veckor så får se hur mycket jag lyckats förvränga sen dess…

Den här gången hade jag inte tänkt skriva något förlossningsbrev eftersom jag inte hade användning av den sist. Och kände lite samma som sist, att det är bättre att gå in utan krav och förväntningar för då blir en inte besviken. Men jag skrev till sist ändå två saker. Att jag gärna skulle bada som smärtlindring om jag hinner och att jag inte vill att babyn ska få ersättning om hen behöver extra utan att jag i sådana fall vill pumpa. 

Med det som förberedelse, och ett varv till Vasa centralsjukhus för att se vart vi ska gå när det väl är dags. Så var det bara att vänta, vilket vi också fick göra…

Alfons var beräknad till den 26 juni. Den dagen kom och gick. Av någon anledning var vi (inte bara jag utan typ alla i min omgivning) säkra på att han skulle komma i förtid. Så redan vid midsommar trodde vi han skulle komma. Vilket gjorde väntan lite extra lång. Och otåligheten. Alltså även fast jag försökte ställa in mig på att ”han kommer när han kommer” så var det omöjlig vissa dagar. En del tårar blev det nog under dagarna innan det äntligen satte i gång. Hann till och med bli 100% inställd på att det skulle bli igångsättning eftersom jag hade noll känningar under veckorna fram till förlossningen. En dag (EN!) hade jag någon sorts känning av förvärkar, utöver det kände jag nada. Förutom en unge som hade världens sprakfest varje kväll. 

Lördagen den 6 juli vaknade jag med känslan av att vi borde ställa in våra planer att åka från landet till mina föräldrar i Malax (en ungefär 40 minuters bilfärd). Men tänkte att stannar vi händer det nu helt säkert ingenting. Gick iallafall upp och på toaletten. När jag torkade mig märkte jag att min flytning var lite svagt brun. Men när jag torkade andra gången var det borta så tänkte att jag inbillade mig. 

Väl hos mamma och pappa hände inget speciellt. Vi skulle åka in till Vasa för några ärenden och jag gick som vanligt på toaletten innan vi skulle iväg. Då hade jag igen, och lite mer, bruna flytningar. Tog en bild, skickade till min privata barnmorska och ringde sen henne. Hon konstaterade att de antagligen är på gång nu. Äntligen började det hända något!

Vi kom till stan 14-tiden och då började jag få värkar. De kom ganska oregelbundet med gjorde för första gången lite ont. Jag skulle köpa något från Kicks medan alla andra åkte till butiken på andra sidan vägen så Johan släppte av Agnes och mig. Då vi gick där i butikerna hann jag redan tänka att hur ska jag orka gå till andra sidan, för när jag fick en värk gjorde det ändå så pass ont att jag måste stanna upp. När vi körde hem från stan vid 16 började värkarna komma mer regelbundet.

Vi åkte hem till mina föräldrar, åt middag och jag försökte klocka värkarna så gott jag kunde. Vi började fundera hur vi skulle göra med Agnes eftersom hon ville åka tillbaka till landet med farmor, farfar och kusinerna. Värkarna gjorde ont, men ändå inte så ont att de inte var hanterbara. Men eftersom förloppet gick så snabbt sist ville vi ändå inte vänta allt för länge med att åka in. Så där kring halv sju ringde jag in till Vasa centralsjukhus för att meddela läget och säga att vi kanske kommer in snart. Och ganska snabbt efteråt bestämde vi oss för att åka. För säkerhetsskull. Ifall det skulle börja speeda upp plötsligt. Mina föräldrar tog Agnes för att köra henne efter att vi åkt. Vi lämnade en väldigt ledsen unge på trappan som absolut inte ville att vi skulle åka. Tyckte SÅ synd om henne.

Vi kom in till sjukhuset lite efter 19. Sökte oss in och jag fick genast lägga mig ner för undersökning. Förstås fick jag knappt nå värkar då och jag hann redan tänka att vi får åka hem tillbaka. Och det blev inte bättre när hon undersökte mig och jag inte hade öppnat mig överhuvudtaget(!!). Hade haft ont i flera timmar men inget hade hänt. Sån besvikelse alltså! Men eftersom vi hade en liten bit att köra hem (ca 25 km) och det gick så snabbt sist så var ändå inte hemfärd ett alternativ just då. Så vi bestämde oss för at gå på promenad längs stranden. Vi skulle få resultatet från streptokocktestet efter två timmar så senast då kunde vi komma tillbaka, eller förstås tidigare om jag kände att jag ville. 

Vi började gå mot Faros för att äta glass. Jag fick stanna ofta och det var en ganska tung promenad. När vi köpt glass och jag varit på toaletten tyckte Johan att vi måste börja gå tillbaka nu. Han började bli orolig att han inte skulle få mig tillbaka till sjukhuset då jag hade så ont. Så vi kämpade oss tillbaka med hopp om att jag var öppen lite mera. En timmes promenad blev det och tillbaka på sjukhuset kom värkarna tydligare och jag hade öppnat mig 4 centimeter. Vi fick ett rum och jag fick börja med smärtlindring. 

Då var väl klockan kring 21. Vi inledde med TENS och lustgas. Tyckte båda hjälpte ganska bra och det höll mig relativt okej ett tag. Vid värkarna kramade jag Johans hand samtidigt som jag andades lustgasen och tryckte på TENS-apparaten. Vid 22:30 sade barnmorskan att jag skulle behöva röra på mig för att få babyn att komma ner bättre. Det gick i typ fyrtio minuter men sen tyckte jag det var för jobbigt och att det började bli olidligt. Barnmorskan kom för att undersöka och jag hade då ännu bara öppnar mig 5-6 cm. Tyckte jag hade kämpat så mycket fram tills dess men inget hände. Jag bad om någon mer smärtlindring och vi bestämde för att testa PCB, livmorderhalsbedövning. Och när läkaren väl satte dit den skulle de ta hål på hinnorna för att få ingång allt lite bättre. Så ungefär tjugo över rann vattnet ut och så fort bedövningen kom på plats blev jag som en ny människa. Smärtan kändes hanterbar, vilken bra smärtlindring alltså! Fortsatte kämpa på och efter ungefär en och en halv timme började PCB:n släppa och jag ville ha en ny. Det började bli olidligt igen. Läkaren kom för att sätta in en ny nästan genast. Vid det skedet var jag 8-9 cm öppen och värkarna var väldigt täta. Andra PCB:n hinner inte börjar värka innan jag är helt öppen. Hela det här förloppet gick ganska långsamt eftersom babyn låg lite snett och det tar en stund innan han roterade som han skulle. 

Här i något skede känner jag att jag behöver spy och Johan hinner precis fram med påse innan det flyger ur mig. Har alltid varit rädd att börja spy av lustgasen men så spyr jag när jag inte ens använder den. Utan av smärtan istället. Och det var faktiskt inte så jobbigt som jag trodde utan jag spyr och sen är det över. Inget mer med det. En liten stund senare testar jag att krysta efter direktiv från barnmorskan men ingenting händer så vi tar en 10 minuters paus. Benen, och hela kroppen, skakar konstant. Jag tycker det är så obehagligt och störande att jag skakar oavbrutet, men det fanns förstås inget att göra åt det då.

Jag känner egentligen aldrig heller något krystbehov utan det är barnmorskan som instruerar mig när det är dags. Vi försöker igen och då börjar det hända något. Det gör så fruktansvärt ont och i något skede skriker jag att det här går inte och jag klarar inte det. Kommer inte överleva. Men Johan och barnmorskorna peppar och hejar. Efter 10 minuter kommer ett ljust litet huvud ut. Babyn har armarna i kors när han kommer och huvudet är väldigt spetsigt eftersom han legat snett, men mår bra och skriker genast. Efter lite tork kommer han upp på bröstet och där gråter jag över att det äntligen är över. Över att han äntligen är här och är helt perfekt! 

Moderkakan kommer efter 8 minuter och den glider ut utan något problem. Men sen kommer det till det mindre roliga. Jag hade fått en andra grads ruptur plus ett sår på blygdläpparna som behöver sys. De sprayar med bedövningsspray men upplever inte att det hjälper alls. Antagligen eftersom såren är så ytliga och då är det lite svårt att bedöva. Försöker iallafall andas lustgas under tiden men skriker antagligen högre än under hela förlossningen när hon sätter igång med nålen. 

Efteråt får vi ligga kvar i ett par timmar och skönt så eftersom jag har ganska kraftiga sammandragningar och kan då andas lustgasten. Minns att jag hade lite förra gången men den här gången är sammandragningarna mycket kraftigare (och håller dessutom i sig och kommer i samband med amningen enda tills vi kommer hem). Babyn, som då får namnet Alfons, börjar suga på bröstet ganska snabbt och ligger sen nöjt och myser både med mig och Johan. 

Vi flyttas till avdelningen vid sex och får ett rum som jag delar med en annan. Så Johan åker hem för att sova några timmar medan Alfons och jag slumrat i sängen tillsammans. Eftersom vi båda mår bra får vi en så kallad tidig hemgång, det vill säga att vi åker hem redan nästa dygn. Så skönt eftersom jag kände att jag dels längtar efter att få komma hem men också eftersom jag gärna har lite hjälp med Alfons när han inte äter.  

Även om det här var en mycket mer smärtsam förlossning än den förra lämnade den mig med en bra känsla. Nu fick vi uppleva en riktigt förlossning. Jag fick känna av varje skede och var medveten av vad som hände. Jag var DÄR hela tiden. Och Johan kände sig också delaktig på ett helt annat sätt än förra gången. Och bäst av allt är ju ändå de små andetagen som kommer från den lilla kroppen som ligger här bredvid mig just nu. Värt all smärta!

Läs också

3 kommentarer

  1. Noris skriver:

    <3<3<3<3

  2. Michaela skriver:

    Tack för att du delar med dig, så fint att få läsa om när Alfons kom till världen <3

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *