Vissa ämnen är svåra att tala, och skriva, om. Dels för att en kanske känner att det inte är ens sak eller för att en helt enkelt inte vill trampa på någons tår. Ellen skrev ett så himla bra inlägg om kroppspositivitet, och satte precis huvudet på spiken på något som jag stört mig på senaste tiden. Men här jag nu och skriver, även om jag känner mig osäkert på min plats i frågan.
Ja, kroppspositivitet är viktigt. Och det är fint att så många idag ställer sig bakom det, OCH alla kan ha komplex för sin kropp även om den är smal, normalstor eller tjock. Men, ett viktigt men, på samma sätt som jag inte kan prata om hur människor av annan hudton än mig behandlas, har jag väldigt svårt med att människor som har en kropp enligt normen pratar om hur det är att ha komplex över storleken på kroppen.
Jag är inte smal. Min kropp passar inte in i det som kallas idealet. Jag minns inte ens en tid när jag haft en platt mage. Men jag är ändå så pass ”normal” att jag så gott som aldrig får kommentarer över att jag borde gå ner i vikt. Ibland är jag nervös över att jag ska få kommentarer när jag går till läkare eller likande, men kommer inte på en gång det hänt.
Jag är överlag nöjd med min kropp. Visst har jag dagar när jag känner mig tjock och obekväm, men också ganska ofta känner jag mig stark och snygg. Det konstiga är att dagarna då jag känner mig tjock har blivit fler sen kroppspositivitet blivit ett begrepp som infiltrerats i mina sociala medier. Varför är det så? Jag tror eftersom typ 95% de som pratar om kroppsaktivism och positivitet inte ser ut som mig.
Jag vill absolut inte förminska någons komplex eller säga att de inte får ta ställning. Men som Ellen skrev: ”Ibland har jag fått frågan ”men vad kan jag göra som normsmal för att visa att jag stöttar kampen?”. Och svaret finns i frågan: stötta kampen, men du behöver kanske inte nödvändigtvis föra den….”.
För de som enligt samhället räknas som tjocka, överviktiga eller feta behöver också få sitt utrymme. #bodypositivity var tänkt att vara det utrymmet, men idag är det inte riktigt så mera. Sex av de nio första bilderna jag fick upp när jag sökte på hashtaggen var bilder på människor som faller inom ramen för idealet.
Det finns antagligen mer människor i världen med komplex för sin kropp än utan. Både människor som är tjocka och som är smala. Och såna som är mittemellan. Enligt mitt BMI hör jag säkert till de tjocka, men jag upplever mig själv inte som tjock. Oftast. Jag gillar min kropp och upplever sällan något behov av att gå ner i vikt.
Jag vill som sagt inte trampa på någons tår, men vill lämna er med en tanke. Jag har tidigare tänkt att det här är inte ett ämne för mig, inte en kamp jag borde föra, eftersom jag inte är tjock ”nog” (Och då väger jag säkert 30 kg mer än jag ”borde” enligt samhället vilket betyder att det i princip är min kamp också).
Kanske tänk en gång till om det är en kamp du borde föra. För precis som att jag som vit, cis-kvinna väljer att inte ta utrymme i debatter om rasism och sexuella minoriteter, så låt tjocka få sitt utrymme i just det här forumet.
Vi kan likea, dela och backa upp om de så behövs, men check yourself före du taggar ett inlägg med #bodypositivity. Kanske någon annan behöver utrymmet mer än dig?
PS. Kugge skrev också ett bra inlägg om det här.
En kropp med tecken efter både en graviditet och ett annars gott liv. En kropp jag gillar.
Tack för detta inlägget!!! <3
<3