Jenna Matintupa skriver om vardagen som förälder och livets kontraster

Alla inlägg,Första bebistiden,Graviditeten

Förlossningsberättelsen

19 apr , 2016, 21.55 Jenna Matintupa

 

Ja förlossningen då. Som jag nämnt tidigare så hade jag inga större förväntningar på själva förlossningen eftersom jag inte hade någon aning om vad det innebär.

Först hade vi inte tänkt skriva något förlossningsbrev, eller önskelista som rådgivningen kallade det, eftersom vi tänkte att om man har massa förväntningar går det knappast som man tänkt och då blir man lätt besviken. Men efter att vår rådgivare förslagit att vi ändå skulle fylla i det eftersom det då är lättare för barnmorskorna att veta hur vi tänker så fyllde vi i det i alla fall. I det skrev jag hur som helst bland annat att jag ville ha all smärtlindring i den mån det var möjligt, att jag ville ha vården på antigen svenska eller engelska och att killen skulle hela tiden vara informerad vad som händer under förlossningen.

Nå, med facit i hand var det helt onödigt att vi skrev det för vi hann aldrig ge det. Och vad det stod i det hade i slutänden inte någon betydelse heller, för allt det löste liksom sig själv.

Processed with VSCO with c2 preset

Så här såg jag ut på måndag eftermiddag, ännu helt ovetande att om 9 timmar skulle Agnes vara född. 

På måndag var vi som sagt på ultraljud och då såg allt lugnt och stilla ut. Vi kom hem med inställningen att vi ännu kommer få vänta någon vecka innan det händer, och båda var nästan säkra på att vi skulle få åka tillbaka efter tio dagar för igångsättning. Nå, vi gick och lade oss ganska tidigt eftersom vi båda var ganska trötta. Jag hann bara nicka till så kände jag någon konstig knäpp nere i magen. Trodde först att det var vattnet som gick, men låg en bra stund och inget hände så konstaterade jag att det var det åtminstone inte. Efter en stund måste jag gå på wc och då kom första värken. Var ännu lite osäker om det faktiskt var värkar, men när jag låg i sängen igen så kom det en till. Och sedan en till. När klockan var 23 väckte jag killen och sade att nu tror jag det är på gång. Då hade jag börjat klocka och haft tre värkar med ca. 7 minuters mellanrum som höll i sig i ungefär en minut.

Sedan fortsatte det i den takten. Jag gick i duschen och försökte andas igenom värkarna. Vid ett blev värkarna ännu mera intensiva och jag sade åt killen att nu får han ringa till sjukhuset för jag klarar snart inte mera. De tyckte att jag skulle försöka duscha och att vi skulle ringa tillbaka om en timme. Eftersom jag var förstföderska så hade det gått lite väl kort tid ännu för att vi skulle få komma in men om jag kände att jag inte klarade mera skulle vi ringa igen. Nå jag gick i duschen igen, men kom snabbt därifrån eftersom det var för jobbigt. Nu kändes det som om värkarna kom i ett och jag hann inte ens pausa innan det kom en ny, och i något skede sade jag åt killen att nu går det inte längre och att han måste ringa och säga att vi kommer. Efter ett tag kände jag plötsligt att något rann och såg då att det var blod, vilket förstås gjorde mig nervös och killen ringde till sjukhuset igen och de försäkrade oss om att allt är som det ska och att det troligtvis var slemproppen.

I samband med det kände jag krystvärkarna komma. Jag visste ju att detta inte riktigt ska hända medan man fortfarande är hemma men hade så fullt upp med att kämpa emot att jag hann inte ens få panik. Killen hade i det skedet redan gått efter bilen och jag satt på wc för det var den enda ställningen som jag någorlunda klarade av. Jag visste någonstans långt inne att vi borde åka nu, men jag kände att jag absolut inte kan stiga upp från wc för det gjorde för ont. Men  så fick jag plötsligt fart i mig och klädde på mig och gick till bilen. Som tur bodde vi nära barnmorskeinstitutet så bilresan tog bara några minuter. I bilen gick vattnet. Jag varit fiffig nog och nappat med mig en handduk att sitta på i bilen så den lilla vätska som kom kom på den.

När vi kom in till sjukhuset var klockan 02:25. Jag blev visade till ett rum  och ungefär här börjar minnet svika lite, men jag kommer ihåg att jag låg på sida när vår barnmorska och hennes praktikant kom in. De konstaterande att jag var 10 cm öppen och det var bara att försätta vidare till förlossningssalen. 02:37 så satte en de en elektrod på bebisens huvud eftersom de inte fick fast hjärtljudet med CTG. Barnmorskan instruerande mig att hålla andan när jag krystade och killen stod vid min vänstra sida och stöttade. Kommer faktiskt inte riktigt ihåg vad han gjorde just då. Jag blundade hela tiden, men i något skede öppna jag ögonen och märkte att antalet människor hade ökat i rummet. Bebisens hjärtljud hade tydligen gått ner och läkare hade tillkallats, fast det visste jag inte då.

Barnmorskan informerade oss om att det kommer sätta sugklocka för att hjälpa ut bebisen och efter det gick det fort. Klockan sattes dit, och jag krystade medan de drog. I något skede kände jag att huvudet kom ut, någon sade det säkert också men det kommer jag inte ihåg, och sedan kände jag hur läkaren tog tag i bebisen axlar och hjälpte ut den. 03:00 föddes hon. Hon hade navelsträngen ett varv runt halsen så det var väl därför som hjärtljudet gått ner. Hon skrek direkt hon kom ut och fick sedan komma på min bröstkorg.

SAMSUNG CSC

Bilden är tagen 06:45, slut men lycklig över att äntligen fått träffa bebisen! 

Efter ungefär 20 minuter kom moderkakan och sedan väntade vi i kanske en timme på att läkaren skulle komma och undersöka mig. Barnmorskorna var osäkra hur mycket jag faktiskt spruckit och visste inte om jag skulle behöva till operation eller inte. Så under tiden vi väntade så lades dropp. När läkaren kom konstaterades det att jag hade en tredje gradens ruptur men att jag inte behövde operation. De sydde ihop mig där och då medan jag andades lustgas. Sedan fick vi bekanta oss med det lilla knyttet tills vi blev visade till avdelningen och fick vårt familjerum. Vi var väldigt trötta båda två eftersom jag inte fått någon sömn sedan natten till måndag men ändå hade man inte riktigt lust att sova, kroppen gick på högvarv och allt var så nytt och spännande.

Jag kunde aldrig tro att det skulle gå så bra som det gjorde. I och med att vi kom in så sent som vi gjorde så hann jag inte få någon som helst smärtlindring, och jag tackade också nej till lustgas under själva förlossningen, men det gick galant ändå. Enda gången jag kände att jag kanske skulle velat ha smärtlindring var kring klockan ett när vi fortfarande var hemma, men efter det tänkte jag inte ens på det. Och även om jag sprack så mycket som jag gjorde, så har jag egentligen inte alls haft ont. Jag har kunnat sitta och uträtta alla mina behov utan några problem. Så kan inte säga annat än att jag, eller rättare sagt vi, hade sådan tur genom hela förlossningen. Agnes mådde också riktigt bra. Hon började äta från bröstet nästan direkt och amningen har fungerat så gott som felfritt sedan dess.

Jag är också så nöjd med barnmorskeinstitutet och tacksam över den vård vi fick där. Barnmorskorna som var med oss under förlossningen var båda svenskspråkiga och världens ljuvligaste. Kommer vara dem evigt tacksam och det var så skönt att hela tiden få prata svenska och dessutom bli förstådd. Dessutom fick vi också en svenskspråkig barnmorska på avdelningen som vi båda trivdes väldigt bra med och helst skulle ha velat ta med hem när vi åkte. Vi fick också ett familjerum vilket var väldigt skönt för jag skulle så inte velat vara utan killen. I och med att jag inte fått bära och kunnat stå speciellt länge så skulle de första nätterna varit väldigt tunga om jag varit ensam där. På torsdag eftermiddag, två dagar efter att hon kom, fick vi åka hem.

Processed with VSCO with hb1 preset

Summa summarum hade vi en riktigt lyckad förlossning och allt gick verkligen så bra som det kunde. Vi hade väldigt mycket tur på vår sida. Vem vet hur det skulle gått om vi inte hunnit till sjukhuset utan hon skulle ha börjat komma ut redan hemma eller på vägen till sjukhuset. Alla på sjukhuset var också väldigt förbluffade över den snabba förlossningen och ungefär varje barnmorska som vi pratade med på avdelningen sade åt oss att om vi får ett till barn ska vi komma in på direkten för det kan gå ännu snabbare nästa gång. Så tji fick den personen som vi pratade med hemma och tyckte att det gått för kort tid för oss att komma in första gången vi ringde, för då var det redan långt påväg!

17 kommentarer

  1. Sophia skriver:

    Så intressant att läsa någon annans förlossningsberättelse när man själv varit med om en! Snabbt gick det verkligen för er 🙂 vilken tur att allt gick så bra och att ni är nöjda med personalen och sjukhuset. Kram! <3

  2. Red skriver:

    Skönt att det gick så bra och att ni fick svenskspråkiga barnmorskor! Tänk att det kan gå så fort, verkligen bra att lyssna på sin kropp och inte på en röst i en telefon.

  3. Tina skriver:

    Grattis till dottern , och lyckligt att det gick så bra för er oxå 🙂

    Däremot för sjukhuset är det ett STORT minus från min del – likaså ngr av de vårdarna där ! Efter en helt jävlig förlossning som fick mig i koma i 2 dagar blir det varken mera barn eller mera sjukhusvistelse för mig där , inte ens besök när ngn anhörig föder !
    Allt vad jag hade önskat mig före förlossningen och alla brev o önskningar för att få kejsarsnitt vid andra barnen oxå blev det inte , fast jag hade aningen att allt kommer att gå åt helvete som med första förlossningen !Men nej jag fick inte kejsarsnitt efter 76h förlossning där man konstaterade mig avliden då blev det akutkejsarsnitt ! Usch vågar inte ens tänka på den saken mera 🙁

  4. Martina skriver:

    Fint att höra att du mår bra trots tredje gradens ruptur. Jag fick det också i samband med första förlossningen, sällan man hör om någon annan som haft samma. Jag blev sydd i operationssal och har haft en del besvär efteråt, så kanske jag hade snäppet värre då. Men att du redan kan sitta låter ju bra 🙂 lycka till med er dotter!

  5. Josefine skriver:

    Kul att allt gick bra och att ni alla mår fint! Skulle vara intressant att få höra förlossningsberättelsen från sambons synvinkel också, i fall han skulle ha lust att dela med sig 🙂

  6. Linnea skriver:

    Härligt att det gick så bra Jenna! Och verkligen intressant att läsa om hela förlossningen, grattis till bebisen! 🙂 <3

  7. Anna skriver:

    Har själv haft snabba förlossningar och får snabbt regelbundna sammandragningar. Vi har alltid åkt in direkt, utan att först ringa. För mej har inte förlossningarna gått snabbare o snabbare utan varit ungefär samma längd (från första värk tills babyn är ut 2-3 timmar). Jag tycker der svåraste är att ställa in sej på att föda barn då man är så oförberedd och sedan går allt i raketfart. Skriv gärna längd o vikt!

    • Jenna Vierinen skriver:

      Intressant! Sällan jag hört om någon som har haft så snabba, men tydligen händer det nog alltså 😉 Håller helt med, kunde aldrig tro att det skulle gå SÅ snabbt! Hon var 3212g och 48 cm 🙂

  8. Jessica skriver:

    Hej intressant och läsa din förlossning. Är själv gravid och har beräknad tid 8.8 och är jätte närvös och ibland lite panik över själva förlossningen. Hur det går, vad händer, hur kommer man att reagera på smärta mm. Hur tänkte du när det närmade sig med allt detta?
    Bra blogg du har ha följt dej sedan du blev gravid både denna blogg läser jag och den andra 🙂

    • Jenna Vierinen skriver:

      Vad kul, grattis! I början var jag väldigt nervös och tänkte att det kommer aldrig gå, men så i något skede kom jag över det. Tänkte att det är onödigt att vara nervös inför något som man inte har, ett en aning om och två kan kontrollera utan lita på sig själv och att personalen vet vad de gör 🙂 Och det gick ju bra!

  9. Tanja skriver:

    Grattis! Man blir lite paff som förstföderska när det inte går som de förutspått. När värkarna började hade jag 3-4 minuter emellan, hela kvällen och natten. Men de gjorde inte så ont, så det var inte förrän på morgonen då de började kännas som jag ens ringde… Fortfarande 3-4 min, men starka värkar. Och hoppade på bussen. Så kul är det, att inte ha bil! Men det gick ändå 😀

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *