Profilen Jenna Vierinen skriver om vardagen som förälder och livets kontraster

Alla inlägg

Något som inte blev

11 Sep , 2017, 07.46 Jenna Vierinen

 

(Varning för långt inlägg! Texten är skriven lördag 9.9.2017)

Har föreställt mig skriva det här inlägget länge, men trodde faktiskt inte att de skulle handla om det här. I juli och augusti mådde jag dåligt. Både fysiskt och psykiskt. Det för att dagen efter vi kom hem från Österbotten plussade jag på stickan. Precis som förra gången så började jag må fruktansvärt dåligt nästan direkt. Jag var på ett sätt också lite besviken på att det hände, för jag skulle ju äntligen få börja jobba och hade tänkt försöka få skolan färdigt under året. Det passade helt enkelt in i mitt liv just då. Illamåendet och lite ångesten över dels graviditeten men också stressen över att jag sökt jobb som jag väntade svar på gjorde att jag blev himla deppigt. Det tog ganska länge innan jag kunde börja glädjas för graviditeten men de svängde i mitten av augusti när jag fick beskedet att jag skulle få börja på ett nytt jobb. Och så började illamåendet lätta dag för dag. En ganska redig sväng av Dystern hade jag där under sommarens sista månad.

Men så kom september och Agnes dagisstart gick bra, jag började jobba och trivdes jätte bra och som pricken över i:et mådde jag nästan inte dåligt alls. Lite mer började vi också prata och fundera på våren och när det skulle komma en till. Jag tyckte de va lite jobbigt att vara smyggravid på jobbet, dels för att jag hade dåligt samvete över att jag bara skulle hinna börja där så skulle jag fara iväg på mammaledigt, men dels också för att det är så mycket att smyga med. Jag berättade för min förman efter drygt en vecka, och då kändes det direkt bättre. Blev ännu lite mera exalterad över bebin.

I torsdags kom det lite lite blod när jag var på WC. Det var mest utblandat i flytningarna och jag visste att det är vanligt. I fredags kom det lite mera, men ännu så lite att det inte rann. Ringde rådgivningen för att kolla vad de tyckte men de sa bara att vänta och se. Var ändå så pass upp i varv och orolig att jag hade lite svårt att acceptera det svaret jag fick. De sa att ta ett graviditetstest om tre veckor och kolla, och förstås om jag börjar blöda ännu mer så hör av mig, men annars inget annat att göra. Sade att vi har ultraljud om drygt en vecka, och då fick jag numret till kvinnokliniken men hon påpekade att jag inte behöver ringa ännu. Ungefär en timme senare ringde jag till kvinnokliniken. Jag kände att jag ville få kolla upp det. Se att hjärtat slår så jag kunde slappna av, och om de mot förmodan skulle vara något fel, så då skulle vi åtminstone veta och kunna börja bearbeta det. På kvinnis sa de att jag fick komma in om jag kände att jag behövde, så jag ringde åt killen och vi bestämde att vi skulle åka in efter lunch.

Timmarna vi satte och väntade vid jouren var ganska olidliga. Dels ville man slippa in så fort som möjligt, men dels hade jag också lite dåligt samvete för att vi satt där med något som inte var så akut när det fanns människor som var mycket sjukare än vi. Vi hann också fixa så att någon kunde åka och hämta Agnes, ifall vi skulle bli där länge och vänta. Vi fick till slut komma in och läkaren ställde några frågor, tog klamydiatest och undersökte lite. Så var dags för ultraljud. Ganska snabbt frågade hon om jag hade haft oregelbunden mens, vilket jag inte egentligen alls har haft det senaste halvåret. Efter vad som kändes som en evighet svängde hon sig till mig och sa: ”Det här är ingen normal graviditet”. Enligt min mens skulle jag vara i vecka 11+2, men det som fanns i livmodern motsvarade 7+1. Alltså hade graviditeten tagit slut då. Då i mitten av augusti när jag börjat må bättre och bättre.

Missfall. Eller missed abortion som de var i vårt fall. Något som jag bara hört att andra får, men som man inte riktigt tänker ska hända en själv. Tårarna rann då jag låg på britsen, och jag kände bara hur hela jag skakade. Läkaren gick igenom vad allt det här innebär, och berättade om alternativ. Jag fick åka hem med ett paket med burana och panacod, och ett med fyra tabletter cytotec. På lördag morgon skulle jag börja med värktabletter och så efter en stund med cytotec.

I skrivande stund ligger jag i soffan hemma och det har gått drygt sju timmar sen jag tog medicinen. Redan på morgonen före jag tog medicinen så hade jag börjar blöda ännu mer, och hade en lite molvärk på gång. Tre timmar efter jag tagit medicinen fick jag ordentlig ”mensvärk” och blödde ganska mycket. Så att medicinen verkar nog hjälpa. För tillfället har jag egentligen inte alls ont, om jag är upp och rör på mig lite för mycket och länge kan jag få lite ont, men så länge jag ligger ner är det okej. Det rinner blod hela tiden, men inte så mycket att jag måste springa till WC konstant.

Jag mår helt okej nu. Igår grät jag förstås en del, och de var ganska jobbigt att ringa och berätta åt familjen, men när vi var och hämtade Agnes kändes allt lättare. Vi har ju åtminstone henne. Och hon gör att allt känns lättare. Visst är det sorgligt och jag gråter nog ibland, men i och med att de aldrig egentligen hann bli något så finns det inget fysiskt att sörja. Bara en tanke. Livet går vidare, och vi ska nu försöka fokusera på allt som vi har här och nu. Roligt jobb, en unge som är i en ljuvlig ålder, titta på lägenhet och kanske fortsätta våra bröllopsplaner.

Jag är väldigt skör och måste vara försiktigt med stress och press, men jag är okej. Vi är okej. Livet går vidare.

9 kommentarer

  1. Sophia skriver:

    Många kramar, Jenna <3 <3 <3

  2. Sara skriver:

    Styrkekram! <3

  3. Mira skriver:

    Sköt om dig och stor kram! <3

  4. Ida skriver:

    Är så ledsen för er skull, har själv gått igenom det och vet hur jobbigt det är. Massa kramar ti dig <3

  5. JS skriver:

    Vi hade samma sak i april 2014, var i vecka 12+1 när vi kom till ultraljudet och graviditeten hade stannat i vecka 9. Tänkte bara att kanske vi får en flicka den här gången eftersom jag spydde till v 16 med pojken och nu började jag må ganska ok i v.11..Fick cytotec men börja aldrig blöda av de mer än kanske en msk, så slutade med skrapning, i augusti plussade jag igen! Månaderna kändes långa fast jag blev gravid igen på andra chansen, eftesom jag råkat bli gravid i ”misstag”. När jag blev gravid igen ville/orka vi inte/prata vi inte om.de före dagen före ultraljudet att hoppas allt är okej den här gången, var bara glad att ja mådde fruktansvärt illa och det var lättsre och handskad med det. Några ord som också fanns i mitt bakhuvve var en halvbekant som sa att hon har varje gång haft ett missfall före de ha fått ett barn, och hon hade då 6 barn, ida 8 😉 då de va lite av en livlina att de här måst gå bra den här gången 😊 sörj och sörj tillsammans det som inte blev som nintänkt er! Sedan nya tag igen! Vi har 2 barn till efter vår missed abortion. Första född 10/2012, MA 4/2014, 2 barnet 4/2015 o 3dje 11/16. Kram!

  6. catzo skriver:

    Åh Jenna. <3 <3 <3

  7. Janika skriver:

    Kramar tilll er <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *