Mama Bites Back

Jag måste säga att jag är så himla rörd och tacksam över alla tröstande ord och kärlek som vi fått den här veckan. Vissa kan kanske tycka att det är konstigt att skriva så avslöjande och öppet över något så privat som det här ändå är, men för mig känns det bara lättare. Dels för att många hör av sig och berättar att de varit med om samma och man inte behöver känna sig ensam i ångesten och sorgen, och ja då dels också för allt stöd. Det känns lite märkligt att det bara gått en vecka sen allt hände, jag upplever det som så mycket längre. Veckan har varit både evighetslång men också snabb som attan. Har haft massa jobb som tagit upp mycket av min tid, och det har blivit sena dagar flera dagar i veckan, men jag har också försökt att inte låta jobbet ta över utan också låta mig känna efter och vara ledsen. Har faktiskt gått förvånansvärt bra och jag mår för tillfället helt okej. Känner mig inte jätte ledsen mera. Visst sköljer sorgen över mig ibland, men mer och mer känns livet som ”vanligt” igen.

I helgen har vi varit mest tillsammans hela familjen och tagit det ganska lugnt. Varit på stan, haft besök och hjälp till med flytt. Har bara en senare kväll på jobbet, så ganska lugn vecka. Dessutom har vi livets första föräldramöte (!!) och ska fortsätta hjälpa med flytten. Nu ska jag springa och ta bort ansiktsmasken och så är det tv-dags!