Mama Bites Back

Vet ni känslan av att vara psykiskt utmattad? Det kanske i och för sig jag inte helt vet heller, men jag var ganska nära det igår vill jag påstå. Jag har redan förra veckan stressat över att jag ska vara ensam med Agnes hela veckan nu när hon fått sommarlov. Jag är trött mest hela tiden, och en treåring kan vara väldigt krävande. Morgonen började ändå helt okej igår, men så började jag må konstigt. Spyfärdig, brännande känsla i magen, dålig mage och kallsvettningar. Till sist blev det så att vi ställde in dagens program och åkte iväg till sjukhuset.

Spenderade så gott som hela eftermiddagen där. Tog blodprov och lyssnade på babyn. Som tur var allt bra och mina prover visade inget. Måendet gick över efter några timmar så jag fick åka hem igen. Men den känslomässiga påfrestningen alltså. Slocknade som ett ljus på sängen när vi kom hem. Och när jag nattat Agnes och J kom hem från fotbollen kunde jag inte sluta gråta. Alla dagens känslor bara vällde ut. Usch alltså, rädslan att någonting ska vara fel och sen lättnaden över att det inte var det. Samtidigt som allt annat händer just nu och jag ska klara av att hålla ihop det tills vi flyttat, bröllopet är över, mannen får semester och allt är i sin ordning. Igår kändes precis allting övermäktigt.

Idag mår jag bättre, men känner mig fortfarande lite utmattad. Jag är väldigt trött och orkar inte så mycket. Som tur har Agnes varit en kämpe de senaste två dagarna och visst har vi bråkat lite men för det mesta märker hon att jag inte fixar bråk och slutar. Jag har så svårt att kontrollera min känslor just nu så börjar gråta väldigt lätt, vilket resulterat i att varje gång jag säger att hon nu måste sluta bråka så frågar hon om jag är ledsen nu. Stackarn som måste stå ut med ett känslomässigt vrak som jag just nu. Det blir väldigt mycket tv och klippa sönder papper för hennes del. Men känner att jag inte tänker stressa över sånt just nu, utan vi fokuserar på att klara de dagar vi har kvar här hemma.

Som tur ser det nu ut som att hon får åka upp några dagar tidigare. Så får jag möjlighet att vila, och packa i lugn och ro. Och så behöver jag inte ha dåligt samvete över att jag inte kan vara där så mycket för henne just nu. Försöker åtminstone förklara och bekräfta henne så mycket jag kan, men utöver det fixar jag inte så mycket mer. Hög gravid ensam med en treåring 12 timmar per dag, de som gör det här hela livet alltså. All styrka till er!

Snart är vi iallafall här och då känns förhoppningsvis allt lite lättare!