Mama Bites Back

Nu lyser solen i ögonen och det känns lite som om livet återkommer. Hur kan det vara så att psyket påverkas så mycket av vädret? Så fort det regnat och varit grått en längre tid så känner jag hur mitt allmäntillstånd blir lågt och allt känns tyngre. Men så plötsligt söker solen ljusstrålar sig fram och vips så känner jag mig lättare igen. Allt känns roligt och hoppfyllt. Jag hoppas verkligen att allt regn och rusk ska börja minska nu, för det är så utmattande att känna sig, ja, utmattad av vädret heela tiden. Vill vara glad, peppig och pigg! Piggheten kräver dock lite samarbete från babyns håll också, och att ta tag i det ännu finns inte riktigt ork ännu. Men snart!

Så lider veckoslutet mot sitt slut och vi sitter i bilen igen. Det värsta med att bo på ett långt avstånd från familjen är helt klart bilfärderna. Det är så urbota tråkigt att spendera sex timmar i bil. Speciellt när det ska kissas i ett, någon unge blir sur och vi, som nu, inte köpt något att äta. Alltid samma sak. På ditvägen har vi drycker, godis och kanske till och med någon smörgås. Nu på hemvägen har vi enbart Agnes godispåse och eftersom hon inte får äta fler än tre godisar kan vi inte trycka i oss resten… Hon ser nämligen genom sin spegel om vi äter något.

Och som alltid går dagarna extra snabbt när vi är på besök. Vi hann iallafall med middag hos mina föräldrar med min bror och hans sambo och bastubad på fredag. På lördag trotsade vi regnet för att åka och kolla på hur renoveringen som svågern och hans fru gör i barndomshuset. Efteråt körde vi runt och kollade på eventuella tomter medan barnen sov, hälsade på hos min morfar och sen middag och mello hos mina föräldrar igen. Idag åkte vi till svärföräldrarna på frukost och så fick Agnes leka av sig med kusiner en stund innan vi satte oss i bilen. Och nu är vi drygt två timmar hemifrån.