Jenna Matintupa skriver om vardagen som förälder och livets kontraster

Alla inlägg,Föräldralivet

Känslor överallt

7 Nov , 2020, 13.44 Jenna Matintupa

 

I örat hörs Lars Keplers nyaste och jag sitter med ipaden. Alla sysslar med sitt för en stund. Alfons sover, därför kan alla syssla med sitt. När han är vaken går mest tiden åt att lösa alla större och mindre kriser han hinner ställa till med. Han suger nästan all energi ur mig just nu. Han är envis, busig och har en never ending energi. Och det enda Agnes och jag gör just nu är tjafsar. Så känns det iallafall. För nån minut sen var hon på väg att lägga ett bananskal på bänken, så jag bad henne lägga det i roskis istället. Då började hon att tjafsa om hur hon inte orkade och att hon vill genast så snabbt som möjligt gå tillbaka till att se på YouTube. Försökte antyda att det skulle gått mycket snabbare att hon bara lagt den dit än tjafsat med mig om att hon inte vill. Så håller vi på, dagarna i ända, om allt. Så min energinivå just nu, ej hög. Det i kombination med mens OCH att Johan är nyopererad. Igår måste jag gråta för mig själv i badrummet en stund för jag var så slut av att gå ann med allt. Idag känns det lite bättre, även om jag fortfarande är ganska trött.

Så just nu är mitt fokus att bita ihop och kämpa igenom. Jag är ingen ”this too shall pass” person utan blir lätt frustrerad när allt känns motigt, men jag är också väldigt glad och peppad när allt känns bra. En allt eller inget person. Antar att det beror på att jag alltid har känslorna på utsidan. Kan inte riktigt tygla dem alltid, och framförallt inte hemma där jag inte på samma sätt behöver samla mig så som en behöver göra i t.ex. jobbsammanhang. Ibland tycker jag synd om min familj samtidigt som jag inte tycker att en ska behöva be om ursäkt för att en känner saker. De får bara leva med det. Det är kanske också Agnes och jag tjafsar så mycket, för hon är precis likadan. Glad, snäll och härligt. Förutom när hon blir arg, då är hon ARG. Som tur är ingen av oss långsinta. Jag tror inte det är möjligt som en känslomänniska att vara långsint, då skulle känslorna äta upp en inifrån. Och Alfons verkar också vara lite likadan. Han är konstant glad och skrattande, men får han inte som han vill vrååååålar han av ilska. För att sekunden senare skratta och gå vidare i livet. Min introverta man som trivs bäst i lugn och ro måste verkligen älska denna lilla kaosfamilj, hehe.

Men nu har minstigen vaknat, Agnes sitter i min famn och härjet är igång igen så tack för idag!

Läs också

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *