Mama Bites Back

Imorgon blir hon fem månader. Så sjukt att vi har haft henne fem månader. Att det går 152 dagar sedan hon skrikandes lades på mitt bröst. Älskade älskade unge. Jag visste att det skulle vara stort att få ett barn, men jag hade ingen aning om hur mycket man kunde känna.

Jag har sagt det så många gånger, men här kommer det igen: vi har haft sådan tur hittills. Det pratas ganska friskt om hur jobbigt den första tiden är. Skrik, magknip, amning och så vidare. Om hur förhållandet kan ta styrk av att få barn och chocken man får när man inser allvaret i att vara förälder.

Men det här är inte något som drabbat oss. Agnes kom och liksom bara anslöt till vårt nuvarande liv. Nöjd och glad. Visst var det lite överväldigande i början. Men inte på grund av ansvaret eller förändringen. Det överväldigande var hur mycket man älskar henne.

Hon är verkligen den mest underbara lilla unge. Hon älskar att gosa och bli pussad på. Största delen av hennes vakna tid ler hon och skrattar. Visst blir hon grinig ibland, men de gånger svetten slagit ut över gallskrik kan räknas på en hand. Hon charmar alla hon träffar och är nöjd över att följa med över allt.

Livet med henne är precis som livet före henne, bara tusen gånger ljuvligare. Hon förgyller våra dagar och håller oss sysselsatta men ger oss också tid för varandra. Även om det nu bara är någon timme med Idol på kvällarna.

Älskade lilla unge. Att jag skulle älska dig så mycket kunde jag inte ens föreställa mig. Hade ställt in mig på en ganska tuff första tid eftersom så sägs det att livet med en bebis är. Men sedan kom du och visade att det kan vara precis tvärtom.

För att jag säger så kommer hon börja med någon jobbig period nu, men då har vi åtminstone haft fem perfekta månader. Det kanske låter som om jag försöker försköna eller få det att låta bättre än vad det faktiskt är, men true story! Som sagt, vi har haft en väldans tur.