Jenna Matintupa skriver om vardagen som förälder och livets kontraster

Alla inlägg,Föräldralivet,Graviditeten

Inte som en drömmer om att graviditeten ska vara

6 Mar , 2019, 21.14 Jenna Matintupa

 

När den här graviditeten började så tänkte jag att jag skulle skriva lite anteckningar nu som då under tiden. Förstås blev det ju så att det höll i sig i typ en vecka och så glömdes det bort. Eller egentligen blev det så att efter november kom så blev det svart. Jag jobbade, och utöver det försökte jag överleva. Jag och graviditeter går helt enkelt inte ihop så bra. Varför det är så att jag ska må så fruktansvärt dåligt har jag ingen aning om, men dessa anteckningar är de som beskriver första delen av min graviditet ganska bra. Ingen solskenshistoria precis.

Tur att vårt första barn är en mysare av rang för ett bra tag var det enda sättet att umgås med mig genom att ligga bredvid i soffan eller sängen. 

Varsågod och stig in i mina innersta tankar.

Måndag 22.10.2018:

När en slutar längta så händer det. Tydligen. Några dagar sen och två streck, och än lite svaga, streck. Jaha, så gick det igen. När vi tänkt att de får vänta lite, att annat får komma före nu. Då tycker min kropp att nu är det dags! 

Onsdag 24.10.2018:

Så overkligt men mycket mer naturligt än någonsin tidigare. För första gången inte jobbigt eller chockade. Mest självklart. Efter vad som känts som en evighet, fast det egentligen bara gått fem månader.  Många många tester, och så kom mensen. Men inte nu. Inte den här gången. Först när vi tänkt att det får bli en annan gång. 

Torsdag 25.10.2018, vecka 5+0:

Väntar varje dag på att det fruktansvärda illamåendet ska börja. Idag? Nej inte ännu. Men säkert imorgon. Imorgon vaknar jag och måste spy. Helt säkert. 

Och varje toalettbesök. Kommer det blod? Är det över nu? Inget ännu. Men varje toalettbesök samma sak. Blod på pappret? Nej inte ännu. Den konstanta tanken: inte ännu. Som om de kommer att hända. Finns ingen annan möjlighet. Andra kanske längtar efter ultraljud med inte jag. Vill inte gå för då kommer vi bara få se att det inte finns igen. Eller att något är fel. Att det skulle vara normalt är otänkbart. 

Fredag 26.10.2018:

Så. Trött. Om en skulle få sova dygnet runt. Aldrig varit såhär trött hela i mitt liv. 

Det var under bröllopsresan i månadsskiftet oktober november som illamåendet började. Grät flera gånger under resan för att jag var så uppgiven över att inte kunna äta något. Och det en lång tid innan jag kunde koppla positiva saker tankar till resan. Såg jag på bilder eller kände dofter som kopplades till resan började jag genast må illa. Måste till exempel kasta bort en schampo jag köpt där för stod inte ut med doften. Lite besviken att det skulle bli så, men det kunde vi förstås inte veta då. 

November 2018:

Ett mörker av illamående och trötthet. 

Torsdag 29.11.2018, vecka 10+1:

Jag snyter bitar av julskinka och saffransbulle ur min näsa. Är det vad jag kommer minnas julen 2018 med?


Så här kände jag mig ungefär. Uppgiven och trött. 

Illamåendet blev bättre i början av december, har för mig att sista gången jag spydde var fjärde december. Sen mådde jag nog illa från och till under december och lite i början av januari men på ett helt annat sätt. Orken och livsglädje återvände lite som tur.

Nu är vi i början av mars och förra gången upplevde jag att från ungefär halva svängde det från att jag hatade att vara gravid till att jag älskade att vara gravid. Nu, nja. Visst är det mysigt med babyn i magen ibland, och när Agnes lägger huvudet på magen och säger godmorgon lilla babyn (följt av ”men jag hör ju ingenting!!”, haha) så vill jag böla på grund av ljuvligaste någonsin, men annars är det ingen njutning. Hittills har det gått från fruktansvärd oro till hemskt illamående till förlamande trötthet till fruktansvärda bäckensmärtor och nu är vi framme vid värdelös nattsömn.

Som tur är det skede jag är i nu ändå det bästa hittills. Visst är det jobbigt att sova dåligt och vara kissnödig tre gånger per natt och hundra gånger dagtid, men smärtan är borta (för tillfället) och så länge jag inte överanstränger mig (då får jag sammandragningar) så mår jag fysiskt relativt bra. Jag känner mig tung, otymplig och ja, så som en känner sig när magen börjar bli större. Men utöver det känner jag att jag äntligen börjar vara i en okej plats mentalt när det gäller hela graviditetsgrejen. Alla mina paranoida tankar och rädslor har lugnat sig lite. Delvis för att vi nu flera gånger sett och hört att babyn mår bra, och delvis för att jag känner hen dagarna i ända och det lugnar förstås. Ibland får jag knäppar som förra veckan när jag blev livrädd att jag skulle få/ha fått listeria. Så sånt, men det ligger ju bara mellan öronen och det är något jag får jobba med själv helt enkelt.

Magen i vecka 24+0.

Nu är det lite tre månader kvar och det ska bli intressant och se om den där härlig gravidkänslan kommer uppenbara sig den här gången. Jag har tänkt många gånger under de gångna månaderna att skulle det bli ännu ett missfall, eller något händer med babyn innan hen kommer ut, är jag osäker om jag vill göra det här igen. Det är så tungt, och att gå igenom det ”utan belöning på slutet” (så som de gjorde sist, även om det då bara hann gå 11 veckor) är tortyr.

Men sen kommer barnlängtan igen, som det gjorde den här gången också, och då får en se vad som är starkare: den eller rädslan. Om allt går väl (och de måste en utgå från annars blir en tokig), då är det förstås helt annorlunda. Även om jag redan nu bävar för nästa eventuella graviditet.

Jag längtade mycket när jag var gravid med Agnes, men känns ändå som om jag aldrig räknar dagarna så mycket som jag gör nu. Om det bara kunde bli juni så vi äntligen får träffa denna baby!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *