Jenna Matintupa skriver om vardagen som förälder och livets kontraster

Okategoriserade

Söndag fylld med sorg och ångest

8 sep , 2019, 16.10 Jenna Matintupa

 

Regnet smattrar mot rutan i bilen. Vi är påväg upp till Österbotten efter ett dygn i Helsingfors. Två års kalas och hotellnatt. En titt på läget i lägenheten. Jag är ett enda virrvarr av känslor just nu. Tårarna bränner bakom ögonlocken mest hela tiden.

I måndags, för nästan en vecka sen, gick min mormor bort. 75 år gammal. Egentligen alldeles för tidigt men eftersom hon haft problem med hjärtat inte så förvånande. Ändå hjärtekrossande och hemskt. Scenen när jag får samtalet i köket på landet spelas konstant i mitt huvud. Hur jag hör min brors ord och halvtropar ”vad är det du säger”, hur det känns som om jag ska falla genom golvet. De ord som jag vetat kommer komma, som jag bävat för att höra, är här. Hur någon säger dem högt och jag försöker intala mig att det inte är sant. Inte nu.

Imorgon är det en vecka och verkligheten har sjunkit in. Iallafall till en viss del. På lördag är det begravning och efter det börjar livet igen. Så brukar det vara, att när begravning väl är över kan en börja leva med det. Sorgen försvinner inte men blir kanske mindre, en del av en själv på ett annat sätt. Jag tycker det gick ganska snabbt att komma över den första sorgvågen. Den som gör att en vill skrika rakt ut. Tårarna kommer nu som då, men jag kan prata om det. Tänka på det utan att jag känner att jag går i tusen bitar. Men ännu är jag skör, det känns som om jag bara behöver en liten smäll så går jag i kras igen.

Idag var vi till lägenheten och kollade läget. I veckan ska vi få tillträde och på söndag ska vi flytta in. Det är det jag längtar mest efter just nu. Att få flytta in i vårt hem igen, att få komma hem. Jag har så sett framemot att börja få en vardag att rulla. Återgå till vårt vanliga liv. Sen kom sorgen och vände upp och ner på allt. Men tanken har ändå kvarstått, att allt blir bättre bara vi får komma hem igen. Tills idag. Idag kändes de inte alls så.

Jag visste att det finns mycket småsaker som ännu inte kommer vara helt klara när vi kommer hem och att de kanske kommer finnas saker som måste fixas. Men sen kom verkligheten som ett slag i ansiktet och nästan krossade mig till små bitar igen. Jag som längtat efter att få komma tillbaka till det normala. Till mitt riktiga liv. Få någon sorts stabilitet och trygghet. Istället forsätter kaoset. Inget som är som det borde. Saker som gör att jag inte kommer kunna få vardagen att rulla smidigt. Mitt inre är ett enda kaos och allt jag behöver är lugn. Mitt eget lugn. Nu istället vill jag gräva ner mig i en grop med min bebis och gömma mig. Dra ett fluffigt hotelltäcke runt mig och aldrig komma bort. Jag orkar inte med mera kaos.

Har känslan av att den här veckan kommer vara en av de jobbigare i mitt liv. Att jag kommer vara en blöt pöl på golvet om en vecka. Amningshormonerna gör det inte bättre. Varför ska allt komma på en gång? Varför kan inte livet vara små doser av allt lite nu som då? Jag vet att det finns värre livsöden än det här och att jag inte på något sätt har det jobbigast i världen. Alla har vi våra egna jobbiga saker som känns på olika sätt. Jag har iallafall turen att ha århundradets gladaste bebis som varje gång han ler lindrar in mitt hjärta i rosa bomull för en stund. Men sen kommer verkligheten i kapp igen.

Jag känner mig skör som en såpbubbla och kommer det något som blåser ens lite hårt brister jag. Sen finns det bara en blöt pöl av sorg och renoveringsångest kvar.

En liten titt i vårt badrum.

Läs också

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *