Jenna Matintupa skriver om vardagen som förälder och livets kontraster

Alla inlägg,Vardagslivet

En första lägescheck efter det tyngsta

17 sep , 2019, 00.20 Jenna Matintupa

 

Första hela dagen hemma är över. Alfons ligger med fötterna trycka mot min rygg, Johan andas tungt på andra sidan Alfons och Agnes ligger sitt rum med sin nya nattlampa i sängen. Någon frågade om det är skönt att vara hemma och jag sade jo, tills släpet med alla saker kom. Nå nej klart det ändå är skönt, men herregud sånt kaos det varit sen igår.

Tidigare idag när det äntligen började se lite mer okej ut.

Jag borde få en medalj (eller ännu hellre en timmes massage + vin och bio) efter dagen. Mamma och pappa åkte hem vid tolv och då hade jag packat upp, vikt in alla kläder och ordnat leksakerna i barnens rum. Efter det har jag packat upp alla påsar och väskor, hängt alla våra kläder i skrubben och fått upp allt förutom en kökslåda som jag inte kan fixa ännu. Först måste skåpen ordnas om lite. Dessutom har barnen och jag hunnit till Iso Omena en sväng. Mannen kom hem från jobbet samtidigt som jag steg ut ur rummet efter att Agnes somnat vid nio. Nu värker det i varje kroppsdel eftersom jag knappt suttit på hela dagen.

Går på i hårt tempo nu så att jag ska få lägenheten uppordnad så jag ska kunna börja njuta av att vara hemma. Har inte riktigt gått ännu när det varit kaos i varje hörn. Nu ser det ut som en dålig dag när det är lite smutsigt och vi inte haft tid att städa på ett par dagar. Så snart vid mållinjen. Gissar att jag kommer däcka av trötthet eftersom jag inte riktigt hunnit smälta varken flytt eller helgens begravning. Men låt vara så då, får ha ett par dagars mys med Alfons i soffan när Agnes är på dagis sen när det slår till.

Begravningen var fin. Tung men fin. Grät så jag skakade och kramade Alfons hårt när vi lade rosorna på kistan och sade hejdå. ”Alfons våran” som hon sa varje gång vi pratade. Så glad att de hann ses och att hon han glädjas över honom och Agnes så många gånger i sommar. Och att vi var tre månader där så jag träffade henne flera gånger. Jag tror det skulle ha känts tyngre om jag varit här nere och inte hunnit se henne så mycket.

Det blev två intensiva veckor mellan att hon dog och vi begravde henne. Men det var väldigt fint också för släkten samlades och vi umgicks intensivt under de två veckorna. Mycket för morfars skull men också lite för vår egen tror jag. Det kändes tryggt att ha varandra i sorgen. Nu är hon iallafall begraven och versen som vi hade i annonsen känns fin att avsluta allt med: ”Ovan molnen lyser alltid solen. Bakom sorgen finns alltid en glädje. Glädjen att minnas.”

Bilden tagen av min kusin Anna.

Läs också

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *