Mama Bites Back

Nu sitter jag i soffan. Johan är och nattar barnen och jag har just kokat en kopp te, tvättat bort smink och smort mig färdigt för kvällen. Det är så himla skönt när allt är färdigt och klockan är lite före åtta. Fördelen med att vi stiger upp så tidigt nu för tiden, vi får mycket mera kväll när barnen går och lägger sig så tidigt.

Idag var min första dag tillbaka på jobbet efter ett år och tre månader. Det känns som en evighet sen jag jobbade samtidigt som allt kändes hur bekant som helst. Även om vår start på vardagen gick sådär eftersom J blev tvungen att vara hemma med Alfons då han haft feber hela veckoslutet. Idag var han feberfri men full med utslag, så diagnosen var klar: tredagarsfeber. Imorgon väntar dagis, så förhoppningsvis hålls alla friska ett tag nu så vi kan få försöka oss på någon sorts normal vardag. Hur normalt nu livet kan vara i dessa tider.

Den här veckan är ganska tom. Planen är att framförallt vänja oss med vardagen, jobbet och allt kring det. Jag gissar att alla här hemma kommer vara ganska trötta om kvällarna i ett tag framöver. Även om mitt jobb inte är nytt i sig, jag har ju jobbat där tidigare, så måste hjärnan programmeras om till jobbläge. Det har skett förändringar medan jag varit borta, jag har typ glömt alla lösenord och konton jag ska använda. Och så är det hela coronasituationen som gör att mycket måste funderas om och anpassas efter det. Så lite nystart är det nog.

Som jag saknat att jobba! Det var verkligen skönt att vara tillbaka. Jag tänkte i något skede under dagen att jag längtar redan tills imorgon när jag får åka till jobbet igen. Känslan av att ha ett eget liv. Egen tid, ett syfte. Inte bara finnas till för någon annans behov. Det här delen är bara min, något jag får ha helt för mig själv. Sen är det förstås ett stort plus att jag faktiskt trivs med mitt jobb och verkligen VILL gå dit varje dag. Det är inte alla som känner så.

Jag tror jag också att jag uppskattar det att jag har ett jobb att gå till extra mycket nu efter att jag varit föräldraledig i över ett år. För mig var det alldeles tillräckligt. Det har inte känts det minsta jobbigt att lämna Alfons på dagis. Jag kommer ihåg med Agnes så kändes det helt orimligt att jag skulle vara ifrån mitt barn så stor del av dygnet, men med andra barnet när en vet hur vardagen och livet funkar med jobb plus barn var det ingen grej. Sen att Alfons verkar trivas på dagis hjälper förstås också.

Hoppas känslan håller i sig resten av hösten. Det känns iallafall som att det här är en bra början på hösten!